Hur vet man att ens bästa vän är den rätta?
Jag vet inte hur ni som läser bloggen har kommit fram till att er bästa vän är just er bästa vän, men jag vet varför Maria är min bästa vän. Hemligheten är maten. Jag älskar mat. Jag kan äta vad som helst, hur mycket som helst, var som helst och när som helst. Maria delar denna kärlek med mig. Vi äter ofta mat tillsammans, ute eller hemma hos varandra.
"Vad trevligt att ses, äta och prata om livet" tänker kanske ni nu. Absolut det är det, men för oss är det ses, äta och SEN prata om livet som gäller. Mat är en sådan viktig del i vårt liv att det finns inte tid till att diksutera viktiga eller roliga saker samtidigt som man äter. Man äter ju! Vi har ofta diskuterat (givetvis efter måltiden) om folk får för sig att vi är arga på varandra när vi äter ute då vi inte utbyter några ord med varandra förrän vi båda är mätta eller maten är uppäten.
Det är precis den här förståelse för kärleken till mat som gör att jag vet att Maria är den rätta för mig!
Ett exempel på en typisk måltid är när vi åt på en restaurang i Brooklyn nu på vår senaste New York resa. Vi var båda väldigt hungriga och pratade flitigt med varandra innan vi beställde in vår mat. Vi valde en Large Pizza att dela på. Vi fortsatte att prata normalt tills dess att Pizzan kom till bordet. När servitrisen gått sa vi något i stil med "Oj jäääävlar vad stor pizzan är!" (skitglada självklart, det är ju mat vi pratar om) och Maria sa "Jag börjar eftersom pizzaspaden (eller vad det nu kallas) ligger hos mig" Efter att hon lagt ner sin första pizzaslice på tallriken blev det total tystnad vid vårt bord. Tystnaden höll i sig helt och hållet tills dess att vi båda ätit upp våra giganstiska 4 slicer var. Till och med när Maria tog i så mycket att hennes gaffel böjde sig utbytte vi inte ord med varandra. Hon lyfte bara upp sin gaffel för att visa mig och skrattade lite och jag tittade upp en snabbis för att fnysa lite som för att säga "Ja det där var ju typiskt..." och fortsatte sen att äta min pizza. När maten sen var uppäten och vi var mätta och belåtna ja DÅ hade vi mycket roligt att prata om.
En inte så typsik måltid var vår sista kväll i New York när vi valde att äta på en fransk restaurang. Vi hade fantastiskt roligt under den måliden (det är dock en annan historia) och det märktes hur ovana vi var att äta och prata samtidigt. När jag skulle säga något samtidigt som jag förskte äta min lax famlade jag antingen med orden eller med maten och jag sa tillslut "Fan vad svårt det ska vara att äta och prata samtidigt då.." Maria svarar "det är ovana"
Jag hoppas att ni alla som läser den här bloggen har eller har haft en riktigt bra bästa vän som ni är på samma nivå med gällande viktiga saker i ert liv. Jag är så tacksam över att Maria delar min stora passion för mat. Tack Maria, nej men verkligen, Tack <3
Kommentera